Lars Fille Hansson har lämnat oss.
Minnesord skrivna av Lars Falk.
Lars Fille Hansson är död. Det alltid ofattbara känns ännu mer obegripligt. Fille, som var den evigt unge, reslige snyggingen i vårt gamla revolutionsgarde. Han som brann för reklam men inte för den han såg idag utan för den han visste är evig eftersom ”människans behov av att förstå vad andra innerst inne vill och menar” är just det (Bill Bernbach). Inget som har med vare sig teknik eller postgång att göra. Vi talade ofta om det och om allt som idag är reklam men inte vill eller vågar se ut som det. Fille hade kunnat, eller velat försöka, berätta för den som velat lyssna om reklamens yttersta hemlighet. Om Guldäggets dna, till och med om spermien. Han hade, själv helt ovetande om det, en egen metod, ett sätt att pressa sanningen ur det kreativa mötet som inte liknade något annat jag varit med om. Och då har jag ändå haft förmånen att få jobba med många av den tidens allra bästa.
Fille och jag var vänner sedan, jag räknar efter – 56 år. Han hette faktiskt Fille, inte kristnat så men därför att han gärna kallades det allt sedan mopedåldern i Vällingby. Dessutom var han en Lasse, precis som jag, mer sällan en Lars. Vi möttes på Arbmans 1967 och blev ”ungdomarna”. Varje onsdag hade vi att slutföra veckans helsidesannons för Vingresor. Det betydde för det mesta att vi även jobbade hela natten. På torsdag skulle den visas för Torsten Press och hans marknadschef Jan Carlzon. På fredag skulle tekniken ta över, på söndagen skulle den sitta i tidningen och på måndagen skulle det vara kö i butiken. Annonsen skulle både sälja ”tomma stolar” och bygga det varumärke som gav trygghet åt det svenska folk som ännu inte ”åkt flygplan, bott på fint hotell, levt tillsammans med okända, gått på grisfest och druckit vin ur säck med pip”. Uppdraget upprepades vecka efter vecka i ett par års tid. Senare var han en av oss fem som lämnade Arbmans med Leons ord ”vad tror ni att ni är, det kommer att gå åt helvete för er” ringande i öronen. Byrån döptes i sann 70-tals anda, och som ett finger åt den upplysta despotism vi lämnat, till Falk, Hansson, Pihl, Rådegård och Åkerlind AB. Den kunde lika gärna ha hetat Hansson & Partners. Nu blev det alfabetet som fick bestämma.
Fille hade velat få berätta om allt han visste om reklamfilm inspirerade av mästare som Roy, Alf och Sedelmaier. Men ingen ville längre höra. Kan själv, heter det i vår bransch även från de som tillverkar dagens utbud. Han hade velat få komma till skolor och visa och berätta men ingen budgetansvarig vill längre höra samma litania om att ”det var bättre förr”. Att eleverna törstar efter att få höra om det mest fundamentala av alla hantverk, det med papper och penna, hjälper inte.
När jag berättade om ett samtal jag fick i våras skrattade vi gott. En kvinna säger sitt namn och att hon, jag citerar ” skriver för en tidning som heter Resumé, känner du till den, vi skriver om reklam…?” Jag lät några sekunder gå innan jag svarade att ”ja något, när jag var ordförande i Sveriges Reklamföbund ägde vi tidningen”.
Vår lilla filmgrupp blir sig aldrig mer lik. Vi var sex äldre herrar, de flesta ur branschen, som en gång i månaden och i många år gått på bio och sedan på krogen. Nu är vi bara fyra. Men vi har ”Fille-skalan” kvar, Filles sätt att bedöma vad vi sett, en obetalbar övning i kreativt tänkande. Väldigt lik den metod han hade i sig redan från början. Hur den såg ut kunde en intresserad fråga sig. Som en av de stora när svensk reklam var som bäst kommer han att saknas. Hans installationer för Gevalia är klassiker. De visar förutom idéhöjden att riktigt bra blir man inte förrän idéerna också genomförs.
Lars Falk
Platinaakademien