“Vi har en elefant i rummet”

Kat Gordon har tillbringat over 20 år i reklambranschen, på Anderson Lembke och Hal Riney i USA och marknadsfört allt från kreditkort och bilar till telekom, vin och hotell. För fem år sedan startade hon byrån “Maternal Instinct” i Palo Alto, utanför San Francisco, eftersom hon identifierat ett stort behov hos kunder att specifikt marknadsföra sin gentemot mammor. Den 27 september stod hon dessutom värd för ”The 3% Conference” för att belysa bristen på kvinnliga kreatörer och CD:s i reklambranschen.

– Första gången jag blev riktigt medveten om imbalansen mellan män och kvinnor i reklambranschen, var när jag jobbade som copywriter på Anderson Lembke. Och då ska ändå sägas att den byrån var extremt långt framme jämfört med de flesta amerikanska byråer på den tiden. Men när det var dags att pitcha på SAAB-kontot minns jag att man satte upp bilder på alla på byrån som skulle vara med i pitchteamet i en korridor och jag gick längs med väggen och allt jag såg var män, män, män. Det blev så tydligt, så påtagligt att inte en enda kvinna fanns med. Jag var runt 30 då och inte tillräckligt säker på mig själv för att höja rösten och säga ifrån. Idag skulle jag definitivt agerat i god tid före pitchen.

På det hela taget har jag haft bra erfarenheter och vettiga manliga kunder och kollegor. Anderson Lembke var min första byrå och kulturen och värderingarna där var schyssta och positiva. Bara en sådan sak att vi fick 6 veckors semester; det finns ju inte annars!
Byrån vann Microsoft-kontot, växte snabbt och bra och kulturen och värderingarna bibehölls mycket genom att de som jobbade där ombads värva och ta in uppskattade kollegor från branschen.

Åren gick, jag gifte mig och när jag bestämt mig för att jag ville ha barn insåg jag att jag inte skulle kunna vara en bra mamma, eller den sortens mamma jag vill vara, om jag skulle jobba heltid i San Francisco och pendla varje dag från Palo Alto.  Så jag började frilansa för 15 år sedan, direkt efter Hal Riney och upptäckte att mina erfarenheter och min kompetens som kvinnlig kreatör och copywriter var eftertraktade.
När jag fått min första son fick jag erbjudande om ett toppjobb på Google, som jag tackade nej till. Jag vet att jag skulle tjänat grymt med pengar om jag tackat ja, men jag har inte ångrat mig en enda gång, eftersom jag vet att uppoffringarna skulle varit enorma vad gäller mina barn. Jag har ändå kunnat jobba, jag har haft en bra karriär men jag har inte varit frånvarande som mamma. Jobberbjudanden kommer igen, men tiden med mina barn kommer aldrig tillbaka.

Efter vi fått vår andra son, insåg jag att många av uppdragen som kom till mig handlade om marknadsföra gentemot kvinnor och mammor, så jag kände det var dags att paketera min kunskap i form av en hel byrå med en specialinriktning.  Jag grundade ”Maternal Instinct” för fem år sedan och fick enormt positiva reaktioner från både kollegor och kunder.  Det känns fantastiskt att ha kunnat skapa den byrå jag alltid velat arbeta på; med bra värderingar, en sund kultur som främjar kreativitet och en rad fantastiska kollegor.  Många kvinnor har gjort precis som jag; lämnat stora byråer för att frilansa eller starta mindre företag och byråer. Jag tycker dock inte att vi ska behöva lämna de stora byråerna för att få till den kultur som vi tror krävs. På något sätt blir den mindre skalan ett slags tröstpris; jag vet att jag inte kommer att ro hem de stora uppdragen eller vinna de stora priserna med den byrå jag driver. Men jag önskar att det jag skapat på min byrå skulle kunna finnas också på de stora byråerna; det vill säga män och kvinnor i en bra mix och med lika villkor och samma förutsättningar. Jag är övertygad om att kreativiteten och resultaten skulle må bra av det! Byråerna måste göra det lättare och bättre för kvinnorna att stanna kvar i branschen.
Det är lätt att säga att kvinnor kapitulerar och ger upp, men å andra sidan skapar de något väldigt värdefullt och intressant som byråerna borde klara av att integrera.

Det är t ex sådana frågor och utmaningar som jag ville adressera med The 3% conference. Idén till konferensen kom över en lunch med Shelli Strand, en f.d. kollega från Anderson Lembke, som även talade på konferensen.  Jag berättade för henne om en artikel min man rivit ut åt mig ur Time Magazine, med titeln “Are you irreplaceable?”
Den handlade om att på en liten byrå vill alla kunder oftast komma åt grundaren, ägaren och den dagen man slutar eller går vidare till något annat så upphör byrån, man har inte skapat ”equity”. Jag berättade för Shelli om detta och beskrev känslan av att inte skapa något av långsiktigt värde. Samtidigt pratade vi om bristen på kvinnor i branschen och då lutade hon sig fram och sa: “That is your legacy”; that is where you can make a difference that can outlive you.”
Så när jag kort därefter föreläste på The 140 conference avslutade jag mitt anförande med en keynote slide där jag sa att The 3% Conference kommer att äga rum i oktober 2011. Det visade sig ta lite längre tid än så, men responsen var överväldigande och även om jag är generad över att den blev ett år försenad, så visste jag att det var viktigt och att jag satt hjulen i rullning. En stor utmaning var att få till sponsorer; det är ju svårt att sälja någonting som inte finns, men så snart The American Association of Advertising Agencies klev in och stöttade oss ekonomiskt lossnade det. Och alla kvinnor och män som jag bad föreläsa tackade ja utan tvekan; dessutom anmälde sig många frivilligt och jag var tyvärr tvungen att tacka nej till en del. Konferensen sålde slut på nolltid och ekonomiskt sett har den till och med gått med vinst, vilket känns sunt.

Min förhoppning och mina ambitioner med konferensen var primärt att helt enkelt konstatera att vi har ”en elefant i rummet”; det här är ingen småsak, det är en enormt viktigt affärsmässig fråga och jag ville skapa utrymme och vikt åt den. Men jag ville också skapa ett forum för de 3%-en; ett forum för kvinnor i branschen att hitta varandra och mötas i och så klart vill jag ändra siffran tre till något mycket större, men jag är medveten om att det kommer att ta tid. De två första punkterna tycker jag absolut att vi lyckades med i och med konferensen. Nu gäller det att hålla debatten vid liv; vi tenderar ibland att minimera våra upplevelse och det finns till och med kvinnor som inte tillkännager problemen och imbalansen, vilket känns lika regelvidrigt som när en rik person utbrister ”Va!? Finns det människor som inte har råd att äta!?” Jag hoppas att konferensen äger rum i San Francisco, New York eller kanske i Toronto så småningom och att den växer och inkluderar fler internationella delegater. Vi sålde slut 200 biljetter på nolltid den här gången, jag är övertygad om att vi kan sälja dubbelt så många nästa år.

Jag tror vi behöver och kommer att se stora förändringar och jag tror att det handlar mycket om relationen mellan byrå och kund. ”Three Martini lunches” och stora budgetar är svunnen tid; nu är trycket hårt, budgetarna mindre och det känns som byråerna ofta steppar för kunderna som ställer väldigt stora krav; relationen byrå-kund har blivit antagonistisk, nästintill paranoid. Ingen är villig att ta risker längre; vi ställer upp på kundens krav vilket ofta innebär en kultur och arbetsförhållanden som knappast gagnar kvinnor och familjeliv. Jag tror att kraven på något annat måste komma från kund; krav på en annan kultur, krav på fler kvinnor i teamen för att skapa balans.  Det är den balansen jag vill arbeta för och det är den balansen konferensen har adresserat; det är inte en fråga om ”antingen eller”; det är en fråga om ”både och”.

Christina Knight
Creative Director, INGO
Utsänd reporter för Komm!